vårens värsta dag har varit här. jag har tillbringat hela dagen i stallet för att ta farväl av min älskade drumbow som ikväll får somna in för att komma till en plats utan smärta och lidande.
det är så overkligt. i åtta år har jag tagit henne för givet och vetat att hon alltid funnits där. men jag har också vetat att denna dagen skulle komma. vetat, men inte velat inse. och jag har nog fortfarande inte insett. jag vet inte när jag kommer förstå att det är sant. och jag vet inte om jag kommer låta mig själv komma till insikt. kanske väljer jag att tro på tanken att hon är någon annanstans. att hon fortfarande finns, bara inte hos mig.
det finns så många minnen. mest vackra sådana. men minnen känns ofta vemodiga. även om de är vackra. så är det med mig iallafall. minnen innebär tankar om en svunnen tid. en tid som inte kommer tillbaka. och det gör mig så sorgsen.
Det var sannerligen ett fint namn du hade på bloggen, ja ;)
SvaraRaderaJag hittade tjockisens facebook! Haha. Herregud.