idag blev jag fängslad av en märklig känsla. en känsla som inte varit närvarande på ett liknande sätt på flera år. jag åkte upp till stallet, för första gången på några veckor, och när jag klev ur bilen och gick upp mot yatzy i hagen så slog mitt hjärta frivolter av glädje. jag kände mig som den hästtokiga sjuåring jag en gång var och det hela fick mig att inte vilja lämna stallet eller hästarna för en enda minut. jag ville inte vända hemåt efter ridturen i den snöklädda skogen och jag skrattade högt åt yatzys alla små påhitt. jag lämnade stallet till slut, men med en lite annan inställning än den jag hade tidigare på dagen.

jag antar att man då och då i livet kommer till insikt om vad som faktiskt betyder något. jag börjar förstå att hästarna betyder så mycket mer för mig än jag tidigare trott. många gånger har jag tvingat mig till stallet bara för pliktens skull och många, många gånger har jag bestämt mig för att sluta. jag har i mitt stilla sinne alltid tänkt att jag ska lägga ridningen på hyllan den dag då jag inte får rida drumbow mer. det har snart gått ett år sedan min fantastiska ponny somnade in och ännu har jag inte slutat. det har blivit mer och mer sällan det senaste året, kanske just av den anledningen att det inte är drumbow jag åker till. och kanske är det just det som hjälpt mig komma till insikt.
kanske behöver man ibland sakna det man håller kärt för att återkomma och därefter trycka det ännu lite närmare hjärtat.


och på tal om saknad så saknar jag alldeles för snabbt och alldeles för intensivt. jag måste lägga band på mig själv.

idag vill jag inte gå ut

det är märkligt hur snabbt saker kan gå från dåligt till bra och från bra till dåligt. den här gången var det från dåligt till bra. jag har haft en fin helg, med fina människor. särskilt en.

och idag har jag för första gången på flera år skickat ett fysiskt brev, skrivet på min finfina skrivmaskin. det var en fin känsla.
dock tror jag att jag måste våga för att vinna nu. jag måste ta chansen, och risken. det är bättre att veta. sanningen går alltid att hantera. med viss ansträngning.

love will tear us apart

visst gör det ont när hjärtan brister.

vilda gör allt hon kan för att få mig på bra humör.

lediga dagar

jag har spenderat min lediga dag åt att promenera med hundar, sy lite smådetaljer på min sjömansklänning som jag hade på min student och så har dylan spelats för fulla hus.

jag avskyr att inte kunna vara mig själv i mitt eget hem.
jag behöver något tryggt och eget. nu.

försöker.desperat.tvätta.bort.smutsen.
skölja. skrubba. skölja. skrubba.
smutsen vill inte försvinna. ständigt smutsig.
jag mår illa vid tanken av mig själv.

och idag lyssnar jag på hurt hela tiden.
det bådar inte gott.

huvudvärk.
bang bang bang.
det är något fel med mig.
jag vet inte vad, jag vet bara att det är.
jag fungerar inte som jag ska.
och jag orkar inte ställa det till rätta.

jag är nog sjuk. på riktigt.
jag tänker inte ta reda på om det är så.
jag tror på begreppet "det man inte vet har man inte ont av".

jag och den finaste ringen i världen var ute på äventyr igår trots hatet kring nyårsafton. det spårade nog ur en del också. men jag väljer att låta det vara osagt. jag överlevde iallafall ytterligare ett ångestladdat nyår.

vintervila har dock lämnat oss. och det gör mig hemskt ledsen. vintervila var mitt hem och min trygghet.