det enda som saknas är tassandet som vanligtvis följer mig vart jag än går.

sverige, göteborg, majorna

jag bor här nu, för en tid.

det leder alltid till ett leende

regnet faller hårt över natten, över alla hemlösa katter

imorgon far jag till way out west, med blandade känslor.

ibland undrar jag om du verkligen vet hur det känns att sakna. på riktigt.

jag önskar att jag kunde hata, det hade varit så mycket enklare då.

jag undviker internet i den mån jag kan, och inte har jag lätt att bruka det heller. uppkopplingen i skogen är inte den bästa.

och jag undviker det för att slippa må sådär hjälplöst dåligt som jag mår när jag inser att alla är äldre nu och ser efter varann. och inget blir bättre av att jag inser att de har gått för att leva sina liv, och gud vet att jag måste leva mitt.

jag avskyr avsked. avskyr avskyr avskyr.

och jag avskyr ensamheten. förbannade jävla ensamhet. ensamma beslut, ensamma steg, ensamma planer. men ack så självförvållat. det är så jävla självklart att jag är ensam.

det dyker upp saker som gör mig fruktansvärt sentimental hela tiden, och det är väl just i rättan tid som det är nu.

häromdagen hittade jag ett halsband med två berlocker; en kanin och en liten bok som det stod "peter rabbit" på. jag var bara tvungen att köpa det. när jag var liten så tittade jag väldigt ofta på ett barnprogram som hette "pelle kanin" och det var så himla himla fint. jag vet att jag hade det inspelat på vhs, men nu vet jag inte alls vart inspelningen tagit vägen. jag vet inte alls som det är dessa sagor som halsbandet refererar till, men i min värld blev det så. tänk att jag hittade pelle kanin på lindex, tolv år senare.

det händer så lite, men ändå så mycket.

i skogen märker man av naturen så mycket tydligare. jag lär mig leva efter solen.

fiskmåsarna fick sex ungar som alla överlevde. och de har börjat flyga nu. och snart kommer de ge sig av. de kommer lämna tystnaden efter sig och en morgon kommer jag vakna och veta att de inte är kvar. och den morgonen kommer vara lika jobbig som den morgonen alltid är. jag kommer veta att mörkret infaller tidigare om kvällarna, att löven kommer börja falla från träden och att jag snart måste lämne lugnet och tryggheten. och i år kommer jag lämna den på ett annorlunda sätt jämfört med andra år. för jag var tvungen att ta ett beslut snabbt och jag tog beslutet snabbt. jag vet inte om det är rätt eller fel. jag vet att jag kommer sakna så hemskt mycket. men jag vet också att jag behöver komma bort från så hemskt mycket.

men egentligen gillar jag inte storstäder. och egentligen är min hund det enda jag bryr mig om och den enda jag vill spendera tid med.

jag avskyr besluten. men ibland måste de tas. och nu är de tagna. för tre månader. sedan kan jag återvända igen. om jag vill.

och ännu så länge kan jag njuta av att vakna upp i en skog där jag känner varenda stubbe och varenda sten. och att vakna till ljudet av fiskmåsungar som skriker efter mat. och jag kan njuta av tanken att jag har det kvar, varenda dag så länge jag lever. och det är få förunnat.